Ur ”Tidens lätthet & existensens tyngd”
När jag försöker smyga mig på livets oöverskådlighet från alla håll samtidigt, allt för att bilden skall kunna framkallas genom historiens prisma, står jag samtidigt stum inför livets gåta, som om bilden av livet får hjärtat att slå för fort och tidens is plötsligt blir alltför tunn att gå på. Att komma så nära som möjligt, att leva trots att varat ständigt viker sig under tidens övervikt, fasar sakta ner minnet till stoft och kräver en tro som samtidigt låter hoppet fara.
För vad återstår när livets ”evighet” pressas ihop till ett ögonblick av kärlek på ett städ av förgänglighet? Detta smärtans altare bakom vilket jag söker en nödutgång. Konsten att kunna uthärda denna absurda mässa där regnbågen smälter ner av sin egen tyngd, kräver offer. Ironiskt nog springer jag genom livet som en galen kapplöpningshund efter haren framför mig, lyckans demon som ingen når ifatt. I själva verket är det livet som springer ifrån mig, döden till mötes.
De som tror något annat står kvar vid kapplöpningsbanan med blodsmak i munnen utan insikt om att existensen är gisslan hos tiden. Jag är i motsats till spindeln, fångad i det nät av tid jag själv spinner. Den visiterar mig när jag går in och plundrar mig när jag går ut. När denna oåterkallelighet koloniserat mitt livsrum är det för sent att vända om, så jag sjunger Orfeus rekviem.
Så vad gör vi i våra nät, vad är meningen med våra samtal, möten och famntag om inte en skriande önskan om smärtlindring. Men istället lever vi som utspottade spybollar som vältrar runt i en lervälling, oklanderligt främmande inför våra blickar. Men under ögonlocken härbärgeras en oändlig längtan efter några stänk av kärlek. Med en måttstock av stoft mäts vår tragedi mellan extas och undergång.
Livet handlar inte om själva provokationen utan vad som gör det uthärdligt när det i sina gränssituationer tycktes sakna all mening. Tragiken ligger i att vi alltid är dömda att misslyckas med att skapa en kärlek utan insynsskydd och som verkar längre än oss själva. Denna existentiella brist stämde mig en gång för alla i den lägsta tonarten, då den relaterar till den enda möjlighet jag inte kan undgå att förverkliga; döden. Hit men inte längre, här dväljs min totala reaktion inför tillvarons tvetydigheter.
För de bortträngningsbenägna stannar döden bara upp som ett ord, en abstraktion i tredje person men för mig är den själva existensens golv, det golv jag står och faller på för att en dag aldrig mer resa mig upp ifrån. Döden går aldrig i svaromål eftersom den ironiskt nog både är frågan och svaret på allt och ingenting. Under tiden lever jag på ett andrahandskontrakt som när som helst kan sägas upp. Detta kontrakt har i tysthet anförtrotts mig för att jag skall lysa upp mitt eget mörker och då se att jag alltid är skadeståndsskyldig till livet självt och samtidigt utkastad i en omloppsbana på så hög höjd att ingen metafysisk höjdlära någonsin kan loda varats djup. Höjden förtunnar livet, djupet förmörkar det. Alla försök att finna en nedslagsplats är utsiktslösa.
Allt är famlande i ett självlysande mörker, skymningslandet för en vilsenhet där jag söker det som kvarstår; utrymningsvägen ur mig själv. Alltings smärta som nu smeker mig obemärkt, viskar; kortslut dina livlinor! De har lyst i mörkret så länge att hoppet om kärleken, det enda som återstår, kommer att lysa av egen kraft under oöverskådlig tid.
Det är först i den yttersta utsattheten, nere i den djupaste avgrunden, i sorgen och i det marterade lidandet som jag kan ta till orda, föra min egen talan om den undflyende existensen. Inget liv kan uttydas förrän det ställs på sin spets eller sätts på spel av slumpen.
Det är nu som det sant mänskliga avgörs, om vår storhet, medlidande och solidaritet sammansmälter med kärlekens och förlåtelsens smärtlindring. För att komma till insikt om livets skörhet måste jag ta mig igenom tillvarons nålsöga. Först då blir ordet till kött och jag kan yttra mig om människans oanade storhet och obarmhärtiga låghet.
Och jag inser nu vidden av att dela ansvaret och skulden med alla, den djupa innebörden av att vara människa vars öde alltid avgörs när mina gärningar ställs ansikte mot ansikte inför min nästas blick. Domen fälls när begäret att finna mig själv i allt möter den andres spegelbild. Att leva är konsten att inse att avståndet mellan Eros och Thanatos är lika långt som det är kort.
Jag drömde en gång om en ängel med vingar av bly som tappade fotfästet på himlens tak. Den föll sakta likt en fjäder, ner mot mitt mörkrum. Men för ett ögonblick blev ängeln medveten om sitt fall och tyngdlagen upphävdes, ett flyktigt andrum för en människa som faller fritt.