I work as a visual artist, graphic designer and writer in Göteborg. My academic background lies in the fields of history, philosophy, sociology and religious studies.
“In my texts, rootless man wrestles with the pain of emptiness and loss of life’s meaning. In a tapestry of aphorisms, essays and short stories an existential battle takes place that is enacted against the sounding board of death where time eats us raw.”
For me, art is ultimately about giving form to a critical approach to our existential living conditions, thus also to our ideas of what it means to be human.
As a visual artist I try to retain images – matte, but tight and concentrated at the same time. But words get in the way when I try to give an overview of the diversity and ambiguity of my impressions.
Out of these impressions stems neither wisdom nor insight – only illumination and a sense of having to put paint on a vacuum. Yet art captures time in the instant it is lost. History freezes the river of time to ice – art melts it and art’s waters quench its unfathomable thirst.
Another point of departure is from the remains of time. Like a lifeline and collective memory, they form a swing door between time and space which I have the job of trying to lay bare and give form to. It is about both putting together and pulling apart as an answer to questions that are never asked. But painting is also a summons and a way to ask questions of life without receiving an answer; an expression and also an impression of an absent presence. One tries to find the lowest common denominator for the act of life – if only in the déjà vu of dreams, in the extended moment, where life stretches itself over the law of gravity’s abyss.
So what meaning does my existence have when one moment I am merely king in a nutshell and another moment I have the chasm of heaven before me? Against my will I am infected and affected by the persistent realization of being surrounded by chronic absurdity and the world’s silence. All my endeavor, devotion and labor ends where it begins. I live without achieving anything at all. The meaninglessness of my life project shines brightly. It is from being positioned outside this perception in the murky mirror of existence that I take my pen and scribble on the glass.
These reflections are a collection of aphorisms and prose/lyric fragments, twisted like strands in a lifeline, stretched out in time. They attempt to interpret the condition of things though thoughts elude being roused; time’s interaction with death and the boundlessness of the void. With a pistol at my back I try to dilute the pain of being human, dragging my feet toward the other side of unreality.
Jag är verksam som bildkonstnär, grafisk formgivare och författare i Göteborg. Med en akademisk bakgrund inom ämnena historia, filosofi, sociologi och religionsvetenskap,
är jag inriktad på tolkningen av konst och litteratur som livsförståelse.
“I mina texter brottas den rotlösa människan med tomrummets smärta och meningsbortfall. I en väv av aforismer, essäer och kortnoveller pågår en existentiell kamp som utspelas mot dödens bollplank där tiden äter oss råa.”
Konst handlar ytterst för mig om att ständigt gestalta ett kritiskt förhållningssätt till våra existentiella livsvillkor och därmed också till våra föreställningar om vad det innebär att vara människa.
Som bildkonstnär försöker jag kvarhålla bilder, matta men samtidigt täta och fixerade. Men jag upptäcker att orden står i vägen för att jag skall få en överblick över intryckens mångfald och tvetydigheter.
Ur detta växer ingen insikt eller inblick utan endast sken och en känsla av att tvingas färgsätta ett tomrum. Trots allt, fångar konsten tiden i samma ögonblick som den går förlorad. Historien fryser tidens flod till is men konsten smälter den och i dess vatten släcker den sin outgrundliga törst.
En annan utgångspunkt är tidens lämningar som likt en livlina och kollektivt minne, utgör en svängdörr mellan tid och rum och som jag har i uppdrag att försöka frilägga och gestalta. Det handlar om att både binda samman och lösa upp som svar på frågor som aldrig ställs. Men måleriet är också i sig själv ett anrop och på samma gång ett sätt att ställa frågor till livet utan att få svar. Ett uttryck och samtidigt ett avtryck av en frånvarande närvaro, ett slags existentiellt krypkasino där det gäller att finna den minsta gemensamma nämnaren för själva livsakten. Om så bara i drömmens déjà vu, i det förlängda ögonblick, då livet sträcker sig över tyngdlagens avgrund.
När allt kommer omkring; vilken betydelse har min existens när jag i ett ögonblick bara är kung i ett nötskal och i nästa har himlen som avgrund? Mot min vilja är jag infekterad och anfäktad av en efterhängsen insikt om att vara kringränd av tillvarons kroniska absurditet och all världens tystnad.
All min strävan, hängivenhet och arbete slutar där det börjar. Jag lever utan att uppnå något alls. Livsprojektets meningslöshet lyser med sin klarhet. Det är utifrån denna insikt i existensens dunkla spegel som jag fattar pennan och klottrar på glaset.
De texter som avspeglas, är ett konglomerat av aforismer och prosalyriska brottstycken, inflätade som kardelerna i en livlina, utsträckt i tiden. Allt i ett försök att tolka sakernas tillstånd samtidigt som tanken undslipper all omfattning; tidens havande med döden och tomrummets gränslöshet. Med en pistol i ryggen försöker jag späda ut smärtan i att vara människa, framhasande på overklighetens baksida.